|
Ur Carsten och Ola Palmærs
förord till sångboken Vysotskij, utgiven
på Ordfronts Förlag.
Ordfronts utgåva är slut på förlaget
för länge sen. Den utgjorde programhäftet till
Fria Proteaterns Sånger av Vysotskij 1986.
Vi spelade föreställningen över hela landet
och t o m i Moskva. Den introducerade Vysotskij för en
större publik i Sverige.
Först är det rösten.
Stark, hes. Men inte den tillgjorda hesheten, den förstoppade
sensualismen hos somliga rocksångare. Den här mannen
har något att berätta som han tycker är mycket
viktigt.
Metern är en mardröm. Han förkortar och förlänger
raderna som han vill. Han suger på huvudorden eller
stoppar in sju stavelser för mycket i en rad. Utan att
någonsin lämna grundrytmen, som för det mesta
markeras av några slarviga mollackord på en ostämd
sjusträngad gitarr. Den som inte förstår ryska
blir nyfiken: Vad är det han har att säga som är
så viktigt?
Det går inte att översätta Vysotskij.
Självklart inte. Det går inte att översätta
poesi. Det är det som är det speciella med poesi,
till skillnad från prosa eller aforismer: Ordens musik
flyttar man inte från ett språk till ett annat.
Med Vysotskij finns det särskilda problem. I en totalitär
stat där allt inte kan sägas öppet får
orden en annan tyngd. DDR-dramatikern Heiner Müller talar
om den östtyska publikens textlyssning - en lyssning
som beror på det ”erfarenhetstryck” som författaren
delar med sin publik.
Vysotskij sjunger om staden Magadan i Fjärran Östern.
För svenskar är Magadan bara ett namn på kartan.
För ryssar står Magadan för läger, förvisning.
Man kan inte säga det högt. Men alla vet.
Trots alla förbehåll vet vi att Vysotskij kan sjungas
på svenska. Form är också innehåll
– därför försöker vi behålla
Vysotskijs rim och assonanser och hans fria meter. Därför
har vi fått ta oss friheter med detaljer i texterna
– ”slutet på Mesjanskajagatan” har blivit
Mesjanskajagatan 55 och Serjozha har döpts om till Ilja.
Ödet har blivit Gud och en rånare har blivit ficktjuv.
Ibland har vi fått gissa oss fram, någon gång
har vi fått förenkla – texterna är avsedda
att höras snarare än att läsas.
-----
Nej, han satt aldrig i läger – även om det
finns folk som beredda att svära på att de delat
barack med honom i Vorkuta eller Kolyma.
Han var aldrig med i andra världskriget. Han var överhuvudtaget
inte soldat. När hans jämnåriga gjorde sin
tvååriga värnplikt gick han på scenskolan
i Moskva.
Inte var han gangster heller.
|
