Vladimir Semjonovitj Vysotskij föds den 25 januari 1938 i en borgerlig Moskvafamilj. Hans mor är översättare. Fadern är telegraftjänsteman, under kriget överste i signaltrupperna.
När tyskarna närmar sig Moskva vintern 1941 evakueras mor och son till Orenburg-distriktet. Efter kriget skiljs föräldrarna. Åren 1947-49 bor Vysotskij hos sin far i Eberswalde i nuvarande DDR. Därefter flyttar han tillbaka till modern i Moskva.
Barndomsfoton visar en välartad gosse, uppsträckt i skoluniform eller klappande en stor schäferhund. Volodja, som han allmänt kallas, är en lysande skolelev. Sjutton år gammal kommer han in vid Tekniska Högskolan. Efter en termin hoppar han av och följande år
- 1956 - börjar han på scenskolan.
Efter examen 1960 arbetar han några år på olika Moskvascener innan han 1964 börjar hos Jurij Ljubimov på Tagankateatern. Här blir han snabbt teaterns manliga stjärna: Han spelar flygaren i ”Den goda människan från Sezuan”, Lupachin i ”Körsbärsträdgården”, Gogher Gogh i ”Turandot”, Galilei i ”Galileis liv” och Hamlet.
Han blir också en populär film- och TV-skådespelare. Kriminalserien ”Den svarta katten” där han spelar poliskommissarie, har visats i svensk TV.
1980 dör han i en hjärtattack. Den 25 juli, mitt under Moskvaolympiaden. Hundratusentals människor följer honom till graven.
Så långt kunde detta vara historien om vilken teatercharmör som helst. Men hur kommer det sig att minnesföreställningen om Vysotskij på Taganka förbjöds av censuren?
Taganka […] var inte vilken teater som helst. Taganka var den fräckaste och uttrycksfullaste teatern i Moskva under 60- och 70-talen. De officiella tidningarna skrev sällan om den, men det var nästan omöjligt att få platser. En biljett betalades med trettio gånger sitt nominella värde på svarta börsen. Taganka var en skandalsuccé, en ”huliganteater” som en medlem av ensemblen uttrycker saken.
Samtliga föreställningar på Taganka stympades av censuren. Flera totalförbjöds.
------

Men det var inte [teater]scenen som blev Vysotskijs viktigaste medium.
Det var kassettbandspelaren.
Ända sedan barndomen hade han skrivit dikter. Till spexen på scenskolan skrev han jättelika drapor på två timmar. ”Skämtstycken, men med en allvarlig underton”, sa han själv.
På en bandspelare hörde han för första gången Bulat Okudzjava sjunga sina vemodiga, vassa sånger.
- Jag började skriva sånger för att jag börjat lyssna på Okudzjava, säger Vysotskij i en intervju.
- Jag anser att han är min gudfar. Han gav mig knuffen. Jag förstod plötsligt att man kunde förstärka intrycket från dikterna med ett musikinstrument och en melodi. Jag tog gitarren när jag kom på en versrad, la på en rytm, sedan ändrade jag rytmen och upptäckte att detta hjälpte mig att dikta.